Historien om Emma svart

Av Sven Salomonsson

Nja! Egentligen hette vi inte Emma svart men mer om det namnet längre ner. Nyårsdagen 1982 ringde Tomas Larsson hem till mig och undrade om vi inte kunde samlas på folkets hus och spela lite tillsammans. Tomas hade spelat trumma ett par år och fått ett trumset i julklapp. Själv skulle jag snart fylla 19 år och hade spelat gitarr sedan jag var 10. Tomas ringde också till Ingemar Salomonsson som spelat gitarr några år och till sin kusin Roger Larsson som kunde spela flera instrument men som börjat spela bas och köpt en elbas.

Jag tackade med glädje ja och tog med min, eller snarare min bror Stures Hagström elgitarr och hans Roland förstärkare. När vi anlänt till folkets hus, ställt upp våra prylar och stämt våra instrument var det så dags att bestämma vad vi skulle spela. Eftersom vi inte hade någon sånganläggning eller mikrofoner var det naturligt för oss att spela låtarna instrumentalt.

Den första låt vi bestämde oss för att pröva var en gammal låt från 60-talet som hette I will stay men som finska Hurriganes åter gjort populär. Jag spelade då melodin på min elgitarr och de andra kompade. Det lät, utan att skryta, förvånansvärt bra redan vid den första spelningen. Tomas och Ingemar hade jag inte hört spela tidigare, inte heller Roger på bas, men Roger och jag hade tidigare spelat och sjungit tillsammans på de fester vi hade när vi gick i Albackens skola som jag skrivit om under Albackens musikliv. Ett oförglömligt minne för mig och säkert andra också är när vi 1974 efter Abbas seger i melodifestivalen spelade och sjöng låten Waterloo på vårfesten det året. Jag spelade gitarr och Roger piano kompande fyra tjejer utklädda till Agnetha och fyra tjejer utklädda till Frida.

Vi träffades sedan regelbundet på helgerna och spelade ( jag och Ingemar var under veckorna i Östersund där vi gick på gymnasiet). Ganska snart började vi träna in Shadows Apache med Ingemar på sologitarr och gitarrboogie med Roger på sologitarr och Ingemar på bas. Första gången vi hade chansen att spela en låt inför andra var när vi efter en dans i Albacken riggade upp våra instrument och spelade I will stay, de flesta av de fåtaliga besökarna hade då dock gått hem.

Under närmaste året längtade vi att få sjunga till låtarna men inte förrän i April 1983 bestämde vi oss för att hyra en sånganläggning. Efter detta öppnade sig en ny värld för oss men det var ändå svårt för oss att träna in nya låter eftersom vid de tillfällen vi tränade på folkets hus många av byns ungdomar dök upp och ville lyssna på oss och samtidigt ta en fika (förlåt folketshusförening att vi ibland tog av ert kaffe).

I mitten på maj det året fick vi en förfrågan om vi ville uppträda på en fest som skulle ordnas i byn vilket vi förstås tackade ja till. Roland Cedermark var huvudartisten och några lokala förmågor skulle få agera förband.

Så kom då äntligen fredagen den 13/5 1983 då vi efter Lotta Jonsson från Näset Sörbygden och Tommy Olsson från Hucksjöåsen och innan Roland Cedermark skulle få beträda scenen. Vi hade bestämt oss för att spela fem låtar: de tre instrumentala Apache, I will stay. Och gitarrboogie plus Beatles Yesterday med sång av mig och Öppna landskap med sång av Roger (vilken vi dock inte spelade eftersom Roger innan spelningen fick ont i halsen). Konferencier för kvällen var Per Wallin från Håsjö som innan spelningen frågade om vi hade något namn vilket vi sa inte hade.

Det hade till denna fest kommit ca 220 personer vilket för att vara Albacken var väldigt mycket. Innan spelningen förberedde vi oss i en av de två loger som ligger under scenen., Roland Cedermark gjorde sig i ordning i den andra. Jag kommer ihåg att Roger med förvåning i rösten utbrast ”tvättar du håret” när han såg att Roland stod och fönade sitt hår i sin loge.

När det äntligen var vår tur hörde vi att Per Wallin presenterade oss som Emma svart och vi hörde hur publiken skrattade. När vi väl kom in på scenen och hängde på oss våra instrument kändes det fantastiskt. De fyra låtar vi under så lång tid tränat in flöt på väldigt bra och vi fick en otrolig respons från publiken. Bl.a. fick jag senare höra att Tomas och Rogers Farmor Agnes Larsson efter första låten ropade ”det där gjorde ni bra pojkar”. Efter vår sista låt gitarrboogie utbröt ett stort jubel och Roland Cedermark sa när han kom in att efter detta fick han börja med en ballad istället för en snabb låt som han tänkt. Resten  av kvällen fick vi för första (och även sista) gången känna oss som rockstjärnor, alla ville komma fram till oss och tala om vad bra dom tyckte att vi varit.

Detta var första och sista gången vi uppträdde för publik. Två månader senare lämnade vi tillbaka sånganläggningen. Efter att sedan Ingemar åkt till Libanon på FN-uppdrag och Roger flyttat fortsatte jag och Tomas under några år att träffas och spela. Vi tog då med Ove Dahlqvist från Kälarne på bas och Stefan Eriksson från Sörbygden på orgel. Christer Perman var därefter med ett par gånger på orgel sedan Stefan gått över till att spela bas. Sista gången vi träffades och spelade var även Kjell Thorin med och sjöng.