Alanäset

Av Bertil Hasselberg

Ur Hällesjö sockens historia

Alanäsets ålder som gård och by är bara drygt 200 år. Man skulle tycka att här vid denna stora sjön Alan borde funnits bebyggelse sedan mycket gammal tid eller åtminstone fäbodställen. Men så var inte fallet. Enligt vad de gamla berättade hade sörbygdaborna boställe en halv mil in på skogen söder om sjön. Men här vid Alan fanns ingen som helst odling när förste nybyggaren kom. Han kom från Sörbygden. Sörbygdaborna var förbittrade över hans tilltag, som betydde intrång på deras marker. När han gav sej iväg mot Alan var sörbygdabor efter och kastade sten. Stenar träffade konten på hans rygg med matsäcken och andra förnödenheter. Då han sov måste han ha yxa under sig till självförsvar vid befarat överfall. Han gifte sig då han nyss börjat och hade brudsäng vid en stor sten vid sjön. Så bodde de i en riskoja och byggde sedan ett eldhus nere vid sjön.

Så långt traditionen. De historiska källorna visa, att två bröder först begärde tillstånd att anlägga nybygge vid Alan, nämligen Nils Nilsson Lundin och Per Nilsson, söner till sågaren Nils Gulliksson Lundberg Ljungå. Per blev genom gifte bonde i Hårdgård och överlät sin rätt till Olov Olovsson Bymark. I 1763 års specialräkning för Jämtland läses följande: Efter välborne herr Lagermannens och v. Landshövdingens Svahns Resolution den 6 augusti 1757 är nybyggarna Olov Olovsson och Nils Nilsson tillstånd lämnat att på denna Krono lägenhet (Alanäset) anlägga nybygge och det till hemman om 5 tunneland eller 5/6 gärdemantal upparbeta på 10 frihetsår, räknade ifrån och med 1758 till och med 1767, så att de komma att skatta år 1768.

Alanäset nämnes i kyrkoboken första gången 1758. Den 8 oktober det året vigdes nybyggaren Nils Lundin från Alanäset med Ingrid Persdotter från Mjösjö. Dessa makar var de första i byn, de som enligt traditionen hade brudsäng vid en stor sten. Visst är, att dessa unga människor i djupa skogen hade att utstå möda och försakelser, ensamhet och faror, så mycket mer som närmaste grannarna i Sörbygden var fientligt inställda. Men där var också nyodlarens glädje. Det korn blev satt som har burit skörd i hela den vida, vackra och burgna bygd, som vi nu ser kring den fagra sjön Alan.

Lundin blev 1741 vid 17 års ålder soldat för Västanbäcks rote. När han blev nybyggare fick han avsked. Ofta var det f.d. soldater (de kallades dragoner fastän inte beridna) som tog upp nybyggena, så också i Gastsjö. I 18 år slet Lundin med sitt nybygge och dog 51-årig 14.11.1775, i andtäppa enligt dödboken. Han och hans maka hade inga egna barn men två fosterbarn. I april 1776 hölls bouppteckning. Boet stod ingalunda efter genomsnittet i de gamla gårdarna. Av böcker fanns en bibel, en gammal huspostilla, en stor och en liten psalmbok. Silver: en förgylld tumlare, en liten bägare, fyra små skedar. Tenn: två djupa och ett flatt fat, fyra tallrikar. Koppar: en brännvinspanna, en kittel, en liten panna, en skopa. En mässingsljusstake, diverse bleck- och järnsaker, glas och stenkäril. Fiskeredskap: en sjönot, 30 nät, tre båtar. Gång- linne- och sängkläder och varjehanda husgeråd. Åker- och körredskap: en plog med bill, en al med bill, en åkerharv, en flinksläde med järn, en färdsläde med järn och vardagskörredskap. Kreatur: en brun häst, ett gammalt svart sto, tio kor, en treårskviga, fem kvigor, en fjoloxe, femton får, sex årslamm, tio getter, tre bockar, sex killingar. Utestående fordringar fanns men också skulder, de största till Ljungå sågverk och till smeden i Ljungå Lundins bror Gullik Nilsson Lundberg. Boets värde var 1189 daler och behållningen 805 daler.

Gården delades mellan fosterbarnen. De var båda släkt med fosterföräldrarna, Erik Persson på Ingris sida, Brita på makens. Erik var född i Fors 1759, son till sockenskräddaren där Per Ersson Njur och Karin Persdotter från Mjösjö, syster till Ingri. Erik gifte sig med Märeta Ersdotter från Fors, åtta år äldre än maken. De fick två döttrar. Den första, Ingrid, dog kort efter födseln. Till den andra, Karin, född 1790, skall vi återkomma.

Britta Nilsdotter blev gift med Salomon Olovsson från Stavre i Revsund, född 1756 död 1845 nära 89-årig. Makarna är stamföräldrar för den alanässläkt, som kan kallas Salomon-släkten. Döttrar blev gifta till Västanbäck, Ansjö, Öffsjö och Håsjö. Sönerna Olov och Nils Salomonsson blev bönder i Alanäset. Deras ättlingar ha, i den mån de inte flyttat eller emigrerat till Amerika, genom giften kommit att tillhöra ett stort släktsammanhang, omfattande flertalet av byns invånare: Hovdsjösläkten, Sunnerågrenen.

Olov Bymark var född i byn Sättna 1728. Troligen hade han varit båtsman eftersom han hade tillnamn - Medelpad var roterat för båtsmän. Innan han kom till Alanäset var han sågkarl i Ljungå. Han gifte sig 15. 10. 1758 med Ingiel Jönsdotter från Hårdgård. Deras Märta föddes 25. 6. 1759, i sågen, och 25. 9. 1760 föddes deras Helena i Alanäset. Det var första barnet som föddes i detta lilla nya samhälle. Fler barn blev det inte. Bymark dog 42-årig 1. 5. 1770. Han hade då varit sjuk i fyra år, ”som det menas av matkar” heter det i dödsboken, som tillägger att han levat kristeligen och varit en rask arbetare. Hustrun gifte om sig 9. 5. 1772 med Jon Jonsson från Åsen i Liden. De vigdes i Lund i Hällesjö i sina egna kläder säger vigselboken. Det bör alltså den tiden ha funnits bröllopskläder, som gick i låns, kanske tillhöriga kyrkan eller socknen.

Av döttrarna gifte sig Märta 1778 med unge nybyggaren Olov Andersson från Gastsjö. De bodde först i Alanäset och flyttade på 1790-talet till ett torp i Gastsjö. Helena eller Lena gifte sig med f.d. dragonen Sven Hallberg från Gastsjö. De tog emot halva bymarska stället. En loge nära Per Ersgården i Alanäset som Hallberg byggt, stod kvar ännu i de gamlas uppväxttid. Till andra halvan kom en Erik Olovsson från Fors med hustrun Lucia Jonsdotter som arrendatorsfolk. Deras dotter blev gift med Jöns Andersson, bonde i Alanäset, se Gulliksläkten tab. 87, dottern Stina gift med Jonas Andersson, bonde å Stenbacken i Alanäset, se Gulliksläkten tab 48, samt ytterligare fyra barn, som kom till andra trakter.

Vi lämnade nyss Erik Perssons dotter Karin, född 1790. Om henne har traditionen en liten roman att berätta. Hon var ensam arvtagare till ett rejält hemman och en vacker och behaglig flicka. Tidigt nog trädde friarn fram. Det var Jöns Persson från Sunnerå eller Hovdsjömon, då i Revsund ni i Nyhem. Flickan var barnslig och blyg, bara sexton år. Gifte ville hon inte höra talas om. Men föräldrarna och friarn var enträgna. Jöns tiggde och bad och lovade att hon inte behövde dela säng med honom efter giftet förrän hon själv så önskade. Karins motsträvighet hjälpte inte. Hennes föräldrar gjorde slag i saken, och sextonårig fick hon träda i brudstol. På bröllopet höll hon sej till barnen och deras lekar. Hon kände sedan bitterhet mot föräldrarna, men för maken fick hon växande tillgivenhet och aktning. Han var en god och redbar man, tjugutre år när de gifte sig. På gamla dar kunde hon säja: Det skulle aldrig ha gått om han inte varit så snäll.

Jöns och Karin fick med tiden som närmaste grannar i Alanäset Jöns’ broder Magnus Persson med makan Ingeborg Jonsdotter. De kom genom hemmansbyte från Gimdalen till Alanäset 1835. Få år senare omkom båda bröderna, Jöns 1837, ”krossad av ett fall”, Magnus 1840 genom drunkning. Om Jöns’ död berättas, att han grävde brunn på sin gård när en stor sten föll ner och slog ihjäl honom. Hans Karin levde sedan i 30 år som änka. Om Magnus död vet man berätta, att han en kväll i november var ute med sin son Per på Måsjön och ljustrade. De rodde på en sten vid Fänmyren i Struken och båten vällte. Per lyckades komma upp på båten, som sedan flöt iland, men fadern drunknade. Per gick i sin förtvivlan vilse i nattmörkret. Strömbruset från Måsjöforsen ledde honom omsider rätt. Han kom till byn men vågade inte gå hem för moderns skull utan gick in i en annan gård.  Där tände men upp en eld för att torka Pers kläder. Modern såg skenet från den gården i natten där hon ängslades för maken och sonen. Hon blev sedan vad hon inte varit förr: ängslig och bruten.  Värsta skräckminnet för henne blev blötkläderna på hagen.  När man fått tag i den drunknades kropp hängdes hans kläder till tork på hagen vid gården. Sedan hette det när man försökte lugna hennes oro: ni har inte sett blötkläderna på hagen.

Om brödernas far Per Jönsson i Sunnerå finns bevarad en god levnadsbeskrivning, som prösten i Revsund gjort till hans begravning, s.k. personalier. Det finns tryckt i min artikel Hovdsjö och Sunnerå i Jämten 1939. Också han fick en våldsam död, den 11 oktober 1814. ”Bjuden till kära anhöriga och vänner, älskad och välkommen av alla, gjorde han en olycklig båtfärd i närmaste socken Hällesjö, varvid hans båt kantrade på en sten, och han under bemödande att göra sig lös, föll i vattnets djup, och utan någons hjälp, icke mer kunde rädda sig själv”. Färden måste ha gått utför Gimån och målet var Alanäset.

Jöns och Magnus många ättlingar kom att dominera den växande byn Alanäset och omfattar nu de flesta av dess invånare. Om släkten har jag skrivit dels i Jämtlands Biblioteks Årsskrift 1947, dels i boken Hovdsjösläkten II, där Sunnergrenen på alla linjer är förd fram till nutiden.

Alanässläkten Mellgren är av prästerligt ursprung. Namnet är taget efter Mälgåsen i Revsund, där en av bonden Lars Jonssons söner fick studera och blev präst: Sven Mellgren, sist kapellpredikant i Linsell i Svegs Pastorat. Han och hans maka dog båda ganska unga och efterlämnade en åttaårig son Lars Edvard Mellgren, som kom till en farbroder i Alanäset Jonas Larsson. Där växte gossen upp och blev med tiden bonde i byn, se honom och hans ättlingar Gulliksläkten tab. 209 och följetabellerna.

Byn fortsatte att växa släktled för släktled. Under 1800-talet fick den avläggare i en rad nybyggen: Måsjön, Strandåker, Getingfors, Gustavsnäs, Eltnäs, Hillersberg. Från mitten av 1800-talet började bolag och andra skogsspekulanter förvärva hemman och skogsdomäner. Främmande folk kom dit i skogsarbete, det blev trångt om bostäder, det blev överbefolkning, fattigt och besvärligt för många. År 1868 efter nödåret 1867 började emigrationen till Amerika. Från 1868 till 1924 emigrerade 114 personer från Alanäset.

Förbindelsen med yttervärlden gick närmast till Västanbäck i Sörbyden, en mil knagglig kärrväg. Av kanske större betydelse var en flitigt brukad vinterväg från Östersund genom Revsund till Stavre, Bodsjön, Idsjön, Gimdalen, Storselet, Täckelsjön till Alanäset och vidare till Sörbygden, över Hemsjön, Ljungå, Holmsjön och vidare till Sundsvall. Här kom långa foror på upp till 18 hästlass. Forkörarna rastade i Alanäset och tog in på Stenbacken, som blev en slags gästgivargård. Magnus Alander berättade på sin tid om den vägen och den livliga trafiken där. Alander hade själv i unga år följt sin far till Stavre efter den vägen, för att byta hästar.

Byn kallades numera oftast Albacken. Det namnet kom till när poststation inrättades, för att inte adressförväxling skulle ske med socknen Alanäs. Mycken berömmelse fick Albacken som hemort för en av de främsta idrottsmän vårt land ägt, löparen Gunder Hägg. Han tillhör inte de gamla släktena i byn.  Han föddes i Flyarne nära Ljungå. Familjen har senare flyttat till Alanäset.