Kort historik över Alanäsets by

Av Anders Staaf

Ur Hällesjö sockens historia Del 4

Nybyggarna 1757-1782

År 1757 erhöll den 33-årige dragonen Nils Nilsson Lundin tillstånd att med den 7 år yngre brodern per anlägga nybygge vid sjön Alan. Bröderna, av Gulliksläkt, var söner till Nils Gulliksson och Anika Nilsdotter från Lund i Hällesjö.

   I sitt utslag den 7 juli 1757 fann Syne- och afvittringsrätten att det nybygge som bröderna Nilsson begärt mycket väl kunde upptagas till nytt hemman. Rätten beslöt vidare att hemmanet efter 10 frihetsår skulle skattläggas till 5 tunnland.

   Nybygget fick namnet Alanäset för sitt läge på det näs, som mellan Strupen och öppna sjön går ut i Alan. Namnet har sålunda inget samband med det s.k. Hoflandersnäset.

   Skogen beskrives vid afvittringstillfället som varande av synnerligen god växtlighet så väl av furu (norr om Alan) som gran och löfskog (söder om Alan). Vidare att det fanns tillfälle att uppodla tillräckligt med slåtterland.

   Så blev nybygget tilldömt en skogsrymd af 2.333 tunnland begränsad av den gamla kända Ringlinjen.

  I Afvittringsbeskrivningen meddelas vidare att fiske till fullt hus av gädda, abborre, mört, sik och harr fanns att få i bl.a. Alasjön, Gimån och Måsjöforsen.

   Beskrivningen slutar med den upplysningen, att andra lägenheter inte fanns i nybyggets närhet inom detta stora skogsområde, som då tillhörde Hällesjö s.k. avradsland. Närmaste by var Sörbygdens skatteägor som med sin västra gräns skar Gimån hitom Hårdgårdsbodarna.

   Så hade alltså bröderna Nilsson att med dåtidens mycket primitiva redskap omskapa vildmark till odling och bygd.

   Men de två kunde ju inte vara ensamma. Den 8 oktober 1758 hemförde Nils sin brud Ingrid Persdotter från Mjösjö. Brodern Per fann sin brud i Hårdgård, där han slog sig ned som bonde 1757. Sin andel i nubygget överlät han till sågkarlen i Ljungå, Olof Olofsson från Sättna.

     Nils Nilsson och Olof Olofsson nådde inom kort ett rätt gott välstånd och vardera hemmansdelar klövs i två efter deras död. Därmed blev det fyra hemmansdelar i byn. Nils och Ingrids två fosterbarn, Erik Persson, Ingrids systerson och Brita, Nils systerdotter fingo varsin lott. Brita gifte sig 1784 med Salomon Olofsson från Revsund.

   Olof Olofssons barn synes ha ärft de två andra hemmansdelarna.

Skatteläggning 1782-1807

År 1789 förordnades lantmätaren Mats Sunding att för skattläggning av nya kronohemmet Alanäset verkställa nödig förrättning. Detta skedde tillsammans med nämndemännen Jonas Jonsson i Wertanbäck och Erik Olofsson i Håsjö.

   Man började med att beskriva nybyggets läge på följande sätt:

   Alanäset nya kronohemman är beläget 9 ½ mil från Sundsvall Köpestad. 16 ¼ mil från Östersunds nya stad, 17 mil från Frösö marknadsplats, 27 mil från Gustafs och Karlbergs Kopparbäck, 9 mil från Graninge jernbruk, 1 ¼ mil från Ljungå finbladiga såg och 2 ¼ mil från Hällesjö sockenkyrka. Byns läge fixerades på detta sätt till dåtidens viktigaste orter i grannskapet.

   Hemmanet innehas nu av Olof Andersson, Sven Olofsson, Salomon Olofsson och Erik Persson som  skattade för vardera 1 ¼ tunnland eller tillsammans 5 tunnland.

   Efter drygt 30 år hade man nu uppodlat 11 tunnland och 5 kappland åker av tredje graden. En odlingsareal som när hälften låg i träda vid medelmåttiga år beräknades ge 11 tunnor korn och 1 ¼ tunna ärtor sedan utsädet avdragits. Ofta skadades emellertid ärtsörden av frost. Vissa år även kornsäden.

   Någon potatis odling omnämnes ej ännu. Fisk fångades mest med nät och not. För öl- och brännvinstillredning hade anlagts två humlegårdar om 200 stänger. Den ena SV Edling Alanders gård under hällorna, den andra S skolan i sydläge.

   Lantmätare Sunding skrev vidare, att här födes med tillhjelp af halm, hö och skaf 5 hästar, 30 kor, 8 ungnöt och 80 småfäkreatur, får och getter sammanräknade. Om svin och höns sägs ingenting. Dessa husdjur är en senare företeelse.

   Till nybyggets bärgning skulle slutligen erfordras 8 arbetskarlar och 8 pigor.

   Jag tror, det är mycket svårt för oss som lever idag, att kunna sätta oss in i och förstå fädrens svårigheter och verkliga kamp för tillvaron.

   På en karta af år 1789 är markerat en gårdstomt mellan nuvarande Valfrid Nilssons gård och sjön. Där låg troligen den första gården.

   Ett änge söder om Erik Salomonssons hade tidigare namnet söderbygdens slått. Detta upptog tillsammans med andra utombysslåtter enligt en särskild resolution till skattläggning för nybyggarnas stöd.

     Den 4 juli 1789 blev kronohemmanet skattelagt med till 5/6 mantal med 8 riksdaler och 16 skilling.

   Vid den tiden hade det för boskapsskötsel så viktiga fäbodlivet börjat på den fäbovall, som idag kallas för gammelbodarna. Norr och väster om dessa bodar hade man redan tagit upp ett vidsträckt svedjeland, antagligen för att skapa bättre betesland. På detta svedjeland har sedan växt en härlig granskog.

     Man levde alltså så gott som helt under självförsörjningsförhållanden d.v.s. naturhushållning. Det lin man skördade på egna åkrar vattnades och rötades, bråkades och häcklades. Fårens ull klipptes, kardades och spanns. Man vävde och stampade, sydde och slöjdade, smidde och skomrade o.s.v.

Skatte- och befolkningsförhållanden 1807-1832

Enligt 1815 års mantalslängd fanns här i byn 31 personer, varav 22 skattepliktiga och arbetsföra. Byn hade också två indelta soldater: Jonas Spring för Alanäset nr 1 och Nils Salomonsson för nr 2.

   Vid den tiden fick man betala extra skatt för tobak och siden. Sålunda pliktades extra skatt för 9 st. tobaksbrukare och 13 kvinnor som använde sidentyger.

    Ingen i byn ägde något guldur. Däremot är antecknat i längden att Jöns Persson var ägare till ett fickur av annan metall.

   I byn fanns naturligt nog inga knähundar. Däremot 4 andra hundar, som väl torde varit älghundar.

     Fönsteravgiften från år 1800 synes nu vara borttagen. Då skattade man nämligen för antalet fönster i gårdsbyggnaden. De varierade från 2-5 i Alanäset.

   Skattmasarna har tydligen i alla tider varit fulla med uppslag när det gäller att få lös skattemedel. Dock gick man miste om extra skatt på kaffe, te, vin och kortspel i Alanäset år 1820. Däremot fick man skatta för sina brännvinspannor, litet olika med hänsyn till pannornas rymd.

Jakt 1832-1857

För drygt 100 år sedan fanns här i skogarna både björn och varg. Vargen var ännu på den tiden en plåga för befolkningen. Den bröt sig in i de primitiva ladugårdarna och rev boskapen.

   Den 22 sept. 1846 beslöt Hällesjö sockenstämma att med en särskild salva, beredd av ryssolja, krut, svavel och järnskrot, skrämma bort vargarna.

   Varje bonde blev ålagd bereda en sådan salva och i sina skogar lägga in salvan helst i torra träd och så att den var skyddad för väta och solsken.

   Tidigare hade stämman utan nämnvärt resultat beslutat om skottpengar på varg. Men varken skottpengar eller hemtillredd salva hjälpte att bli kvitt odjuren.

     I det skedet erbjöd sig en man från Torpfinnskogarna, att mot en avgift om 36 skilling av varje bonde, sätta bort vargarna. Många tvekade över trollkarlens förmåga och en dalakarl här i Alanäset, ”Dala-Pell-Percha”, hånade mannen öppet och menade att han for med båg.

   Detta skulle Dala-Pell-Percha inte ha gjort, för natten efter bröt vargarna in sig i dalmannens lagård och rev hans enda ko.

   Sedan fick alla brått att betala avgiften, som skulle erläggas i två omgångar, 24 skilling första året och 12 skilling året därpå, om det nu lyckades med vargarna.

   Detta skulle ha ägt rum 1847. Gamle J.P.Frändéns mor mindes när denne Varglasse besökte hennes barndomshem i Storåsen.

     Han var stor till växten, hade stora ur munnen likt betar utskjutande hörntänder, som gav honom ett vargliknande utseende. Han skar skåror i barken och strödde i ett preparat, där han gick fram i skogen.

     Kuren lyckades visst, ty året därpå kom Varglasses dotter för att inkassera resterande avgiften här i byarna omkring.

Laga skifte 1857-1882

Den 8 aug. 1866 inleddes en genomgripande omplacering av den gamla byns bebyggelseskick. Då sammanträder nämligen för första gången hela byn med lantmätare Axel Bäckström för laga skiftesförrättning. Storskifte genomfördes under åren 1822-1845.

   Nu skulle alla åbyggnader, odlingar, vägar m.m. besiktigas, värderas och delvis byta ägare. Den gamla samlade bebyggelsen norr om sjön skulle sprängas och spridas runt i Alan.

     En tredjedel av byns 21 gårdar skulle placeras på nya tomtplatser. Alla byggnader, som tillhörde de gårdar som måste flyttas skulle nu märkas, rivas, transporteras och upptimras på nytt. När varje bonde hade så där ett 19-15 tal olika hus, förstår man vilket oerhört arbete som följde med laga skifte.

    Man hade först mangårdsbyggnader, som mätte så många fot, längd och bredd, så många stockars höjd, så många knutar (4-8) o.s.v.

   Man hade bryggstuga, källare och badstuga, fähus, sommarfähus och svinhus. Man hade härbren. Vedlider och redskapsbod. Loge, foderbod och halmbod. Man hade smedja, stall o.s.v.

   Med detta gytter av olika hus och med gårdarna intill varandra följde viss besvärande brandrisk.

     Å andra sidan borde bebyggelseformerna ha befrämjat byagemenskapen och trivseln. Men då man ville samla odlingsjorden och även skogen i koncentrerade brukningsenheter, fann man det också praktiskt, att gården låg inom det egna områdets gränser.

   Med tanke på de numera gemensamma vatten- och avloppsanläggningarna har dagens bebyggelseplanerare gjort en viss återgång till den gamla bebyggelseformen.

     Totalt kostade skiftet byn befolkning i arbete och kontanter 4.578 riksdaler. Då ett mansdagsverke motsvarade 1:50, förstår man att det var en krävande historia.

   Den 19 maj fastställde ägodelningsrätten skiftet.

Emigration m.m. 1882-1907

Byns befolkningsmängd hade ökat kraftigt från och med 1850-talets mitt. Medeltalet barn per gift par kunde uppgå till 5 st. under 1850-talet. Antalet människor i byn torde därför vid den tiden för laga skifte ha överskridit 100 personer.

   Byn hade dessutom från början av 1800 växt ut med en ring av små annexbyar, såsom Strandåker, Dragsjön, Måsjön, Getingfors och Gustavsnäs.

   För en befolkning som fortfarande i huvudsak levde på jordbruk med boskapsskötsel så började nu en brist på odlingsbar jord, jordhunger, liksom brist på arbetsmiljömöjligheter att göra sig gällande.

   Skogen hade ännu inte intagit någon betydande position i näringslivet. Endast timmerträd hade ett visst värde ännu så länge.

   Slåttermarken värderas högre än skogsmark. ”Ty där sju strån stå, där skall lien slå”, var ett gammalt ordstäv, som ännu ägde full giltighet. Man hade ängsslått, svedjeslått, hårdvallsslått, myrslått o.s.v. Liar och mjölktråg var de redskap man hade det mesta antalet av.

   Efter fransk-tyska kriget 1871 följde en högkonjunktur i Europa, som varade tills engelsmännen fördubblade tullavgiften.

     Pengar kom i omlopp. Skogshemmen såldes och köptes. Respengar kunde ordnas till det lockande landet i väster, där jord och arbete fanns i överflöd.

   Den stora emigrationen till Amerika började. Av Gulliksläkten utflyttade från Alanäset under 25-årsperioden 1870-95 minst 12 familjer.

     Man flyttade som regel till Minnesota, där en ny by med namnet Alanäset anlades. Den gamla byn led en svår åderlåtning av friskt och företagsamt folk.

Industri och teknisk utveckling 1907-1932

Vid sekelskiftet började trämassafabrikerna växa upp. Skogen fick allt mera värde och arbetsmöjligheterna ökade. Man tog det definitiva steget från naturhushållning över till penninghushållning.

   Med detta steg följde flera svåra omställningsprocesser, som i kritiska skeden ledde till alvarliga tvister och bekymmer, även i vår bygd, särskilt under 20-talet. Processen måste genomlidas, även om det för många var svårt att förstå de stora sammanhangen.

   Nu kom även tekniken in i vår bygd t.ex. i form av byns första tröskverk eller slåttermaskin, som Jan Eriksson på Stenbacken inköpte slutet av 1880.

   Den första telefonen på entrådig ledning drogs fram till stenbacken från Sörbygden 1897.

   Beträffande vägar bör väl omnämnas att vägen Ljungå-Hällesjö anlades i slutet av 1870-talet. Alanäset kopplade in sitt vägbygge från Sörbygden vid samma tidpunkt och byggde en bro av trä över Gimån nerströms Måsjöforsen. Ny men smal bro av stålskellet uppfördes 1923. Vägförbindelse med Bräcke över Gråsjön tillkom 1928.

     Våren 1920 rullade de första bilarna in i byn. De fanns länge kvar hos de ursprungliga ägarna Arvid och Gunnar Salomonsson (en Ford lastbil resp. Cheva person).

   Tiden medgör mig inte att beröra alla viktiga data och uppgifter från senare tid. Jag skall dock nämna att såg uppfördes o Mörtån omkring 1860. Denna revs 1902 då en modern enramig såg byggdes i Måsjöforsen och gjordes komplett med hyvel 1905.

   Kraft stationen byggdes 1918. Den brann ner strax efter uppförandet, likaså sågen, hyvleriet och en gröpkvarn.

Stationen iståndsattes omedelbart, men ramsågen ersattes med en cirkelsåg.  En gammal nu nedriven kvarn som fanns redan på 1780-talet i Måsjöforsen skall ha malt bra, både grövre och finare mjöl.

   Skytteföreningen bildades 1903 och skyttepaviljongen byggdes 1905. Folkets Hus tillkom 1925 och renoverads 1953.

   Beträffande skolgång skall den enligt beräkningar ha börjat mer regelmässigt omkring 1880-talet. I början på 90-talet hade Ljungå och Alanäset en gemensam lärare, som undervisade 4 månader på varje plats. I slutet på 90-talet tillkom en alternativ småskola. Skolhus byggdes 1921. Ny skola 1951.

Avslutning

Härmed har jag velat ge en koncentrerad bild, hur människorna i denna byggd, släktled för släktled, i 6-7 generationer lagt ”sten på sten” och framskapat dagens odlig i vidaste betydelse.